Ensamhet
Dagen då man inte har en enda vänn,ingen man litar på och de dagar ens föräldrar sviker.
Den dagen skulle jag kalla ensamhet.
Den dagen kommer aldrig få komma till mitt liv, jag skulle aldrig klara av tystnaden.
Tystnaden som kommer då man blir allt mer ensam, tystnaden som kryper upp vid ens sida,långsamt.
Den dagen borde inte få finnas, den dagen borde förbjudas.
Den dagen finns inte med i min värld.
Och jag älskar det!
Jag kommer aldrig behöva känna mig ensam, jag har dem mest underbaraste vännerna och en mamma som älskar mig.
Jag har alltid någon vid min sida, vad som än händer, vad som än sker.
Jag har inte förstått mig på det där, men jag kommer aldirg bli ensam.
Kanske någon sviker, kanske någon pratar shit?
Men och? Jag bryr mig inte, för jag kommer aldrig tillåta dagen som ensam.
Aldrig, Aldrig, Aldrig!
klart att jag känner mig ensam ibland, men jag vet innerst inne att jag aldrig är ensam.
Jag älskar er!
Dagen som inte står med i almanackan.
(styva linan)
Den dagen skulle jag kalla ensamhet.
Den dagen kommer aldrig få komma till mitt liv, jag skulle aldrig klara av tystnaden.
Tystnaden som kommer då man blir allt mer ensam, tystnaden som kryper upp vid ens sida,långsamt.
Den dagen borde inte få finnas, den dagen borde förbjudas.
Den dagen finns inte med i min värld.
Och jag älskar det!
Jag kommer aldrig behöva känna mig ensam, jag har dem mest underbaraste vännerna och en mamma som älskar mig.
Jag har alltid någon vid min sida, vad som än händer, vad som än sker.
Jag har inte förstått mig på det där, men jag kommer aldirg bli ensam.
Kanske någon sviker, kanske någon pratar shit?
Men och? Jag bryr mig inte, för jag kommer aldrig tillåta dagen som ensam.
Aldrig, Aldrig, Aldrig!
klart att jag känner mig ensam ibland, men jag vet innerst inne att jag aldrig är ensam.
Jag älskar er!
Dagen som inte står med i almanackan.
(styva linan)
Bort, Bort , Bort!!
Det var kul så länge det varade,
men allting kan inte finnas kvar!!
Så nu; allting ska bort!
Bort ,bort , bort!
Jag vill inte längre se det, jag vill inte längre veta av det.
Det måste bort!
Det var inte jag som valde det utan det var du, och nu ska det bort!
Bort, Bort, Bort!!!
Inget ska finnas kvar, det ska bort, ifall det som skrevs och annat som jag inte behöver.
Shit som finns i mitt rum bara för att verka snäll.
Men nej, Jag är inte längre snäll!!
Bort, bort bort!
Det ska bort. Tillsammans med allt det andra.
Det är nu slutet på det hela och tjoho på dig din bajskorv!
Allt ska bort
(Styva linan)
men allting kan inte finnas kvar!!
Så nu; allting ska bort!
Bort ,bort , bort!
Jag vill inte längre se det, jag vill inte längre veta av det.
Det måste bort!
Det var inte jag som valde det utan det var du, och nu ska det bort!
Bort, Bort, Bort!!!
Inget ska finnas kvar, det ska bort, ifall det som skrevs och annat som jag inte behöver.
Shit som finns i mitt rum bara för att verka snäll.
Men nej, Jag är inte längre snäll!!
Bort, bort bort!
Det ska bort. Tillsammans med allt det andra.
Det är nu slutet på det hela och tjoho på dig din bajskorv!
Allt ska bort
(Styva linan)
To late... !
Det finns inte så mycket mer att säga än hejdå.
Jag har inte förstått tidigare att det var något fel eftersom jag ville inte se och lyssna.
Men allt det som jag blundade och inte lyssnade på verkar finna sina pusselbitar.
Allt det som jag en gång trodde var respekt och älskvärt har helt plötligt fått ett annat värde.
Ett värde som inte är värt att titta på.
Ett värde som inte finns kvar.
Ett värde som betydde verkligeheten.
Verkligheten som egntligen borde setts förlänge sedan sen.
Verklighet som borde leva.
Verklighet som borde fått andas och ta till sig allt nytt,
de nya årstiderna, de nya dofterna och de nya vännerna.
Ja, helt enkelt allt det där nya som varje människa borde ta del av.
Allt det där som man inte tänker på men njuter för, trots att det kan vara en ny doft man andas in.
Den nya doften kan skapa en ny sorts glädje, en glädje som aldrig kommer kunnas beskrivas.
En glädje som alltid kommer finnas och alltid hålla dig varm.
Du kommer aldrig behöva känna dig kall igen♥
(Random tex/stuva linan)
Jag har inte förstått tidigare att det var något fel eftersom jag ville inte se och lyssna.
Men allt det som jag blundade och inte lyssnade på verkar finna sina pusselbitar.
Allt det som jag en gång trodde var respekt och älskvärt har helt plötligt fått ett annat värde.
Ett värde som inte är värt att titta på.
Ett värde som inte finns kvar.
Ett värde som betydde verkligeheten.
Verkligheten som egntligen borde setts förlänge sedan sen.
Verklighet som borde leva.
Verklighet som borde fått andas och ta till sig allt nytt,
de nya årstiderna, de nya dofterna och de nya vännerna.
Ja, helt enkelt allt det där nya som varje människa borde ta del av.
Allt det där som man inte tänker på men njuter för, trots att det kan vara en ny doft man andas in.
Den nya doften kan skapa en ny sorts glädje, en glädje som aldrig kommer kunnas beskrivas.
En glädje som alltid kommer finnas och alltid hålla dig varm.
Du kommer aldrig behöva känna dig kall igen♥
(Random tex/stuva linan)
Jag vill bara skr...
Jag vill bara skrika....
...DRA ÅT HELVETE!!!
...DRA ÅT HELVETE!!!
Svartsjuka eller egenrätt?
Varför känner jag så här när jag egentligen älskar dig.
Eller älskar jag dig verkligen?
Jag vet att du alltid finns där för mig och jag försöker finnas där för dig.
Jag är en egentligen en ganska dålig person,
en person som ibland glömmer. Men glömmer aldrig med flit.
Jag vill att du ska känna medlidande med mig, att jag aldrig vill såra med flit, för det gör jag aldrig.
Men ibland måste jag ha lite tid för mig själv...
Det kanske är egoistiskt av mig, att säga att jag behöver tid för mig själv.
Men som jag ser det har du ingen egenrätt på mig.
Det var detta jag var rädd för, jag försökte gömma mig när jag förstod att det började gå för långt.
Men jag var för långsam.
Förlångsam för att rätta till det som egentligen inte borde finnas.
Förlångsam för att sätta stopp då det redan hade börjat.
Förlångsam för att säga att det är nu det borde bli en paus.
Förlångsam helt enkelt
Jag ville aldrig att det skulle gå så här långt, jag ville bara ha en till vän.
Och är det så fel egentligen?
Nej, det är det inte.
Men när det börjar gå såpass långt att jag känner skuld till personen jag älskar, då har det gått för långt.
Är det bara svartsjuka du känner för att jag kan säga emot och vill ha min egna tid eller är det för att det gått så långt att du känner att du har egenrätt på mig?
För jag vill gärna veta, är det såhär det kommer sluta?
Är det så här det kommer vara?
Är det verkligen så du vill ha det?
Att jag ska känna mig skyldig?
För om det är så, då kommer nog denna relaktionen gå mot sitt slut och ta sitt sista andetag.
För jag orkar helt enkelt inte längre.
Jag har gett upp såpass mycket för dig/er ingenting.
Jag gav dig mitt liv, jag gav dig nästan mitt allt.
Men jag känner att jag måste få andas min egna luft också.
Saker som jag säger till dig tar du som luft.
Varje gång jag talar till dig nochar du lite "snyggt".
Jag känner att jag inte längre klarar att stå emot, jag känner att jag behöver lite frihet.
Jag vill kunna vara fri och flyga igen.
Jag vill känna att jag ska kunna göra som jag vill utan att det blir konsekvenser.
Ja!
Jag vill flyga igen...
(Random text)
Eller älskar jag dig verkligen?
Jag vet att du alltid finns där för mig och jag försöker finnas där för dig.
Jag är en egentligen en ganska dålig person,
en person som ibland glömmer. Men glömmer aldrig med flit.
Jag vill att du ska känna medlidande med mig, att jag aldrig vill såra med flit, för det gör jag aldrig.
Men ibland måste jag ha lite tid för mig själv...
Det kanske är egoistiskt av mig, att säga att jag behöver tid för mig själv.
Men som jag ser det har du ingen egenrätt på mig.
Det var detta jag var rädd för, jag försökte gömma mig när jag förstod att det började gå för långt.
Men jag var för långsam.
Förlångsam för att rätta till det som egentligen inte borde finnas.
Förlångsam för att sätta stopp då det redan hade börjat.
Förlångsam för att säga att det är nu det borde bli en paus.
Förlångsam helt enkelt
Jag ville aldrig att det skulle gå så här långt, jag ville bara ha en till vän.
Och är det så fel egentligen?
Nej, det är det inte.
Men när det börjar gå såpass långt att jag känner skuld till personen jag älskar, då har det gått för långt.
Är det bara svartsjuka du känner för att jag kan säga emot och vill ha min egna tid eller är det för att det gått så långt att du känner att du har egenrätt på mig?
För jag vill gärna veta, är det såhär det kommer sluta?
Är det så här det kommer vara?
Är det verkligen så du vill ha det?
Att jag ska känna mig skyldig?
För om det är så, då kommer nog denna relaktionen gå mot sitt slut och ta sitt sista andetag.
För jag orkar helt enkelt inte längre.
Jag har gett upp såpass mycket för dig/er ingenting.
Jag gav dig mitt liv, jag gav dig nästan mitt allt.
Men jag känner att jag måste få andas min egna luft också.
Saker som jag säger till dig tar du som luft.
Varje gång jag talar till dig nochar du lite "snyggt".
Jag känner att jag inte längre klarar att stå emot, jag känner att jag behöver lite frihet.
Jag vill kunna vara fri och flyga igen.
Jag vill känna att jag ska kunna göra som jag vill utan att det blir konsekvenser.
Ja!
Jag vill flyga igen...
(Random text)
