Ruta ett

Man tror att man har gjort allting rätt, det är fläckfritt.
Det finns inga tomma luckor efter sig.
Eller man trodde det rättare sagt..
Det visade sig , efter ett tag, att man missat en fläck.
En fläck som lyckades starta tredje världskriget.
Man tror man står på stadig mark, men i själva verket har man bara byggt en mur runt sig.
En mur som har sett bort allt det dåliga, allt det onda.
En mur som stannat ute de öppna luckorna och de fläckar.
En enda fläck som river den mur man byggt under hela ens uppväxt.
Nej, det blir för mycket information.

När ens mur blivit riven kan man inte annat än börja bygga igen.
För den där muren ger en kraft.
Kraft till att fortsätta sin väg framåt.
Det gäller att börja så fort som möjligt så man inte står och trampar.
Trampar på samma ställe, för då är du fast och då är det svårt.
Svårt att ta sig loss.
Man gräver oftast ännu längre ner och då står du där.
Du står där med muren riven och allt känns väldigt otäckt och farligt.
Därför borde muren vara påtänkt redan innan den rivits.
Ja, har den en gång fallit till botten är det bara att förtsätta tills du når toppen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0