Tystnaden
De som känner mig väl vet om att jag ogillar att det är tyst
jag nästan hatar när det är tyst
Men idag, när jag satte mig på trappen så tyckte jag att det var skönt
skönt att det för en gångs skull var tyst
Samtidigt som jag hatade det
Det är en svår känsla, svår att hanskas med
Jag är själv den som älskar att prata, gör ingen annan det tar jag gärna äran.
Men det kan samtidigt vara jobbigt
Ibland kan jag tycka att jag pratar lite väl mycket...
Men när ingen annan gör det måste väl de ändå vara okej?
Eller tycker verkligen folk om när det är helt tyst?
Det värsta är ändå när man kommer in i klassrummet och det är endast tagentslagen man hör
Inget prat, ingen stämmning, endast de där jävla tagentslagen.
Då måste jag bryta tystnaden!
För jag vet med mig att ingen arbetar. Alla sitter bara djut försumrade i sina jävla datorer.
Ibland kan jag bli riktigt irriterad på att folk kan vara så osociala
Varför kan man inte bara prata istället för att skriva till varandra genom chatten?
Verkar ju helt osannoligt för mig
Jag älskar långa djupa diskussioner
Dock inte för djupa så att det går över till tårar
Det ska bara flyta på, bara massa babbel om allt och ingenting
Prata är nog det bästa man kan göra
Jag avskyr helt enkelt när det är tyst
Skulle någon få för sig av någon konstig anledning,
slänga in mig i ett rum i några timmar utan att jag har mobil eller dator och ingen prat kamrat...
då... då skulle jag få mig ett spel!
Jag skulle helt enkelt inte klara av det.
Möjligtvis om jag somnade och inte var medveten om att jag skulle behöva sitta där
Men om inte, då skulle det nog gå åt skogen.
Visst älskar jag naturen och all dess väsen, men när det är sådär tyst
Så där kusligt tyst tror jag att jag skulle få spader!
Ush, när det är tyst så ryser jag
Visst när det är lugnt, men när det är tyst... åh jag klarar bara inte av det
Tystnaden som kryper upp på ens läggsryggraden...
Nej ush, tystnad är ingenting för mig
jag nästan hatar när det är tyst
Men idag, när jag satte mig på trappen så tyckte jag att det var skönt
skönt att det för en gångs skull var tyst
Samtidigt som jag hatade det
Det är en svår känsla, svår att hanskas med
Jag är själv den som älskar att prata, gör ingen annan det tar jag gärna äran.
Men det kan samtidigt vara jobbigt
Ibland kan jag tycka att jag pratar lite väl mycket...
Men när ingen annan gör det måste väl de ändå vara okej?
Eller tycker verkligen folk om när det är helt tyst?
Det värsta är ändå när man kommer in i klassrummet och det är endast tagentslagen man hör
Inget prat, ingen stämmning, endast de där jävla tagentslagen.
Då måste jag bryta tystnaden!
För jag vet med mig att ingen arbetar. Alla sitter bara djut försumrade i sina jävla datorer.
Ibland kan jag bli riktigt irriterad på att folk kan vara så osociala
Varför kan man inte bara prata istället för att skriva till varandra genom chatten?
Verkar ju helt osannoligt för mig
Jag älskar långa djupa diskussioner
Dock inte för djupa så att det går över till tårar
Det ska bara flyta på, bara massa babbel om allt och ingenting
Prata är nog det bästa man kan göra
Jag avskyr helt enkelt när det är tyst
Skulle någon få för sig av någon konstig anledning,
slänga in mig i ett rum i några timmar utan att jag har mobil eller dator och ingen prat kamrat...
då... då skulle jag få mig ett spel!
Jag skulle helt enkelt inte klara av det.
Möjligtvis om jag somnade och inte var medveten om att jag skulle behöva sitta där
Men om inte, då skulle det nog gå åt skogen.
Visst älskar jag naturen och all dess väsen, men när det är sådär tyst
Så där kusligt tyst tror jag att jag skulle få spader!
Ush, när det är tyst så ryser jag
Visst när det är lugnt, men när det är tyst... åh jag klarar bara inte av det
Tystnaden som kryper upp på ens läggsryggraden...
Nej ush, tystnad är ingenting för mig
Kommentarer
Trackback
