denisexeriksson

När jag var liten känndes allt så mycket bättre
iallafall det jag kommer ihåg.
Det var då livet verkligen lekte!
Man säger att man lever livet, tvärtom, du utmanar ödet för tillfället.

Det är inte längre om ut och leka och vara ute så mycket som möjligt.
Nu är det liv eller död..

Du går där själv, du är påväg hem.
Ingen brevid dig, ingen som hör dig.
Ingen som kommer för att hjälpa dig om du skulle råka illa ut.
När du var liten hade du alltid någon som var vid din sida så fort du var nära på att falla.

Varför skjuter vi ifrån oss denna närhet och trygghet?
Varför låter vi inte någon ta emot oss?
Varför måste man klara allt själv bara för att man blivit lite äldre?
Varför??

Jag ville bli precis som du, jag ville göra allt som du gjorde.
Jag ville helst av allt vara innanför skinnet om det såväl kunde.
Jag ville ha dig vid min sida hela tiden...
Och jag säger dig, jag vill det än idag.

Jag vill vara där, precis där.
Närmast ditt hjärta, jag vill att du ska ta emot mig när jag faller.
Jag vet att allt detta gör du utan att jag ser det.
För jag vill inte se det.
Jag vill vara stor och ta hand om mig själv.
Samtidigt vill jag vara där hos dig, uppkrypandes i ditt knä och känna värme.
Jag vill vara stor men ändå så liten