denisexeriksson

När vissa situationen löser sig vet jag inte riktigt vad jag ska  ta mig till.
Det är självklart att det är härligt när en jobbig situation har löst sig, men i vissa fall vet jag inte om jag vill..
För ibland känns det som om det inte är positivt för mig själv utan för andra.

Har viassa situationer löst pgv att man är självisk?
Att man mår bättre med den andre i närheten och inte på avstånd?
Eller är det enbart att få ha sina fiender nära sig?

Självisk,glädje eller lycka?
Jag vet inte riktigt än.

Självisk,glädje eller lycka?
Vad ska jag svara..

Jag känner att jag inte längre orkar hålla emot, stå kvar på min stadiga plats och säga nej.
Det känns som om allt löser sig bara man säger ett litet ord.
Ett ord som är svårt att säga,ett ord som inte läpparna vill forma.
För man vet att man inte gjort något fel, man vet att allt det dumma inte är från eget bruk.
Det lilla ordet som borde sägas vill inte läpparna forma.
För man vet, innerst inne att man inte gjort fel, men det är de ända ordet som hjälper om allt ska bli bra igen.

Och det ordet,det där lilla ordet är så slitet att det tappat mening.
Men för varje gång går man på det, även fast man vet att ordet är så slitet.
Det lilla ordet som borde sägas men inte läpparna vill forma,
det är ordet är
Förlåt

Ordet som är så slitet men som fortfarande är guld värt när det kommer till rätt situation och rätt tillfälle.
Ett litet ord som borde sägas som inte läpparna vill forma

(styva linan)